Skrivtips: Gestaltning på flera nivåer

Hur kan detta gestaltas i text?

Medan gestaltning på grundnivå handlade om att visa istället för att berätta så kommer detta inlägg istället handla om olika knep att ta till för att göra sin text mer levande. Tanken med gestaltningen är att väcka intresse för berättelsen och karaktärernas öden och känslor, samtidigt som gestaltningen är ett effektfullt verktyg för att dryga ut manuset och göra berättelsen längre utan att tråka ut läsaren. En bra gestaltning betyder en välskriven berättelse.

Gestaltning på flera nivåer handlar inte bara om att visa istället för att berätta. Istället finns det flera knep man kan använda sig av för förbättra sin text. Vi börjar med ett vanligt misstag som görs: adverb.

Ett adverb är enligt traditionell grammatik en ordklass som ofta beskriver ett verb. Man kan säga att det är en sammanslagning av verb och adjektiv.

Exempel på adverb: Han springer fort - där "fort" är ett adverb.

"Vad roligt!" sa hon och skrattade glatt - "glatt" är adverbet i denna mening.

Adverb ska alltid undvikas så mycket som möjligt i ett bokmanus, de är oftast onödiga. Självklart är det svårt att springa långsamt och de flesta skratt är glada. Genom att leta efter onödiga adverb och stryka dem från sin text är man på god väg att gestalta och göra texten mer levande.

Ett bättre sätt att använda adverb är enligt följande exempel: "Hon log vemodigt". Men även här får man akta sig och fundera över om det inte är bättre att beskriva händelsen med kroppspråk t.ex.

Knep två är att försöka använda verb istället för adjektiv. Att överösa en text med adjektiv som t.ex. "liten", "blå" eller "kornig" är inte gestaltning. Aktiva verb är det som håller igång läsarna, som inte får dem att tröttna och lägga ifrån sig boken. Medan aktiva verb beskriver ett subjekt som utför en handling, skildrar de passiva verben ett subjekt som istället utsätts för en handling.

Exempel på ett aktivt verb: Han lät som ett skadetjutet djur.

Exempel på ett passivt verb: Hon var kramad.

De passiva verben ska undvikas så mycket som möjligt, de aktiva verben kan med fördel gestalta en scen.

På samma sätt som man bör undvika passiva verb bör man undvika att skriva i passiv form. Aktiv form beskriver precis som ett aktiv verb hur en karaktär utför en handling medan passiv form beskriver hur något utsätts för en handling. Ibland så passar det and använda passiv form, men det handlar om några få undantag som t.ex.

Dörren gled upp av sig själv.

Här sker händelsen innan någon hinner uppfatta vem eller vad som fick dörren att öppna sig. Då kan passiv form och passiva verb lämpa sig väl att användas.

Miljö och platsgestaltning är en viktig del av en berättelse för att väcka läsarens intresse med bokens handling. Du bör gestalta miljön och platsen som dina karaktärer befinner sig på för att ge läsaren en helhetsbild av situationen. I det här fallet är det viktigt att använda så många sinnen som möjligt. Vad ser din karaktär? Vilka lukter känner den? Vilka ljud eller smaker upplevs? Hur skiljer sig miljön i ett stökigt kök jämfört med en naturskön scen? Föreställ dig platserna så som du ser dem framför sig och skriv ner en del detaljer.

Berättelsens tempo skiljer sig mellan olika scener och händelser, vilket även bör komma till uttryck i gestaltningen. Ibland behöver man dra ner på tempot i en längre berättelse för att läsaren ska få en "andningspaus". Då bör man skriva långa meningar, till sin hjälp kan man ta längre personbeskrivningar och miljöskildringar med fler detaljer. Då passar gestaltning bra, en persons kroppspråk, ansiktsuttryck och dess utseende kan gestaltas för att sänka berättelsens tempo. Likaså kan tydliga miljöskildringar gestaltas med färger, dofter eller händelser som förekommer i dessa.

Exempel: Några få solstrålar lyste upp det nedersta trappsteget i den dunkla källaren. Han klev ned för det sista trappsteget och ryggade undan när något träffade honom i ansiktet. Damm yrde ner från en spricka i taket. Han harklade sig och strök över pannan med ena ärmen. Det kompakta mörkret framför honom kändes som en vägg …

Och så kan beskrivningen fortsätta med ytterligare ett par rader eller stycken, innan något börjar hända igen, för att sänka tempot.

För att öka berättelsens tempo låter man flera korta meningar följa på varandra. Snabba scen- och replikskiften bidrar också till en raskare takt. Här gestaltas det inte lika mycket av förklarliga skäl. Så genom att dra ner på gestaltandet i en scen kan man få den att kännas mycket snabbare och fånga upp läsarens intresse med spänning.

Exempel: De tog stora kliv. Något närmade sig till vänster om dem. Hon tvärbromsade, just som varelsen rusade förbi. Båda två fortsatte åt motsatt håll.

Notera att det krävs övning innan man får en vana att bruka gestaltning på ett sätt som känns bra och bekvämt för en själv och den text man arbetar med. Det är upp till dig som skriver att bestämma dig hur mycket gestaltning du kommer att använda i din text. Men gestaltningen är "berättelsens krydda" som kan fånga upp läsarnas intresse, skildra vad som händer där berättelsen utspelar sig och även hjälpa dig som författare att uppnå dina mål i att skriva ett lagom långt manus. Öva på gestaltning tills du känner dig bekväm med att använda den i din text.